Om Jenner Analytics

I dag är det svårt att föreställa sig hur fruktade smittkopporna var. Under 1700-talet dödade de uppskattningsvis 400 000 människor i Europa varje år, och i städer som London var de en vanlig barnsjukdom. Mellan 20 och 60 procent av de smittade dog; bland spädbarn närmade sig dödligheten 80 procent i London och 98 procent i Berlin. De flesta överlevande fick vanställande ärr, och smittkopporna orsakade ungefär en tredjedel av all blindhet. Så sent som på 1900-talet, innan sjukdomen utrotades, dödade den uppskattningsvis 250–500 miljoner människor.

Det bästa skydd som fanns var variolation: man smittade avsiktligt en frisk människa med material från en smittkoppsblåsa, vilket oftast var betydligt mindre dödligt än att smittas på naturlig väg. Jenner själv variolerades som pojke, vid ungefär åtta års ålder, en upplevelse som sägs ha påverkat hans hälsa resten av livet. Variolation var långt ifrån riskfri: omkring 1–3 procent av de behandlade dog, och de kunde föra smittkopporna vidare och orsaka nya utbrott.

Andra, som bonden Benjamin Jesty år 1774, hade redan använt kokoppor för att skydda sina familjer. Jenners bestående insats var att pröva idén. Några veckor efter att ha ympat James Phipps med kokoppor utsatte han pojken för smittkoppsmaterial, och ingen sjukdom följde. Han upprepade försöket på fler personer och publicerade, när Royal Society avböjde hans första rapport 1797, själv 23 fall i sin Inquiry från 1798: tidig, noggrann och systematisk prövning som visade att vaccination var verksam och långt säkrare än variolation.

Det beviset avgjorde saken. År 1800 hade vaccinationen nått de flesta europeiska länder, och 1840 förbjöd Storbritannien variolation och erbjöd vaccination kostnadsfritt. Vaccinationen blev sedan en avgörande del av det arbete som till slut befriade världen från smittkoppor.